Historien om när jag lärde mig kitea
Här snackar vi dream came true. I snart två års tid har jag drömt om att lära mig att kitea men jag har alltid dragit mig ur för att det är en rätt dyr sport att hålla på med och jag har tänkt att det får räcka bara skidåkningen. När jag snackade ihop mig med killarna om att åka en dag tidigare till Boracay berättade Micke för mig att de ville åka dit för att lära sig kitea. När han berättade det blev jag helt pirrig i magen och fick ett så stort leende att jag kände att det faktiskt var på tiden att jag gav det en chans. Boracay är med på topp tio listan över ställen att kitea på och även fast min erfarenhet av att kitea är lika med noll har jag svårt att se att många ställen kan slå detta. Jag hade ingen aning om hur förälskad jag skulle komma att bli och hur tacksam jag är att jag gav det en chans.
Boracays ena strand är som sagt ett känt kiteparadis och alla från nybörjare till avancerade åkare samsades om den ytan som fanns. Det var otroligt mycket folk ute och kiteade hela tiden men när man väl var i vattnet upplevdes det inte alls lika tight. Vi strosade runt ett tag för att hitta en kiteskola som kändes okej, vi fastnade för freestyle där det förutom grymma instruktörer även bjöds på gött häng.
Det som till stor del gjorde min upplevelse så fantastiskt var att jag nog fick Boracays bästa instruktör. Min C-uppsats hade rubriken "det man lär med glädje har man kvar längre i huvudet och kommer ihåg". Detta var något som Mark lyckade förmedla och vi hade så roligt tillsammans. För mig är det viktigt att lära med ett skratt och vi funkade på precis samma sätt. Det kändes som att jag hängde med en vän som jag känt i flera år och vi blandade kitesnacket med diskussioner om livet. Att bara bli matad med information i 2 timmar orkar inte jag men att blanda information med livs-diskussioner och mycket skratt, det är min grej.
När jag väl lärt mig att hantera nybörjarkiten började mina dagar på detta sätt med att rodda iordning allt.
Detta är dag tre av kiteandet, dag två brände jag och killarna oss så galet mycket. Vi hade då spenderat tre timmar i vattnet under en stekande sol och med våra icke solbrända kroppar. Vi var så röda att vi åkte iväg och köpte varsin långärmad tröja att använda under resten av resan och den kom att bli en väldigt trogen vän. Jag brände till och med mina läppar så dant att jag fick blåsor och knappt kunde le.
Vi bokade in oss på 7.5 timmes lektion med varsin instruktör. Enligt Mark var alla vi snabbare än medel på att lära oss hantera kiten och att ta oss upp. Efter 7.5 timme klarade jag av att åka cirka hundra meter åt vänster och kanske 50 åt höger. Att lära mig svänga ligger fortfarande en bit framåt i tiden, men det kommer!
Checkar grundpositionen.
Gör mig redo genom att dyka in i vindögat för att få fart.
Kämpar som en tok för att komma upp.
Snart så!
Och jag är iväg! Första gången jag kom upp släppte jag baren (tror jag det heter) och glädjetjöt med armarna upp i luften tills jag kom ihåg att "shit, kiten, jag måste ju hålla den under kontroll".
Där har ni mina första 50 meter innan jag tappade vind och sakta sjönk ihop.
Jag må ha fått det att se lätt ut på bild men det var många simningar som såg ut som denna, många faceplants och många gånger jag bad Mark hålla i mig för att jag inte kunde hålla emot kraften i kiten. Vi var tvungna att gå ut från stranden för att undvika att jag kraschade kiten i någon palm. För det mesta var det relativt grunt men när det inte var det och jag hade vatten upp till armhålorna då önskade jag så att jag varit 10 centimeter längre. På denna bild är jag rätt säker att kiten är påväg ner i vattnet och att jag gör mitt absolut bästa för att rädda den, utan resultat.
Här har ni mig kämpandes för att få upp kiten. Det handlade så mycket om finkänslighet och att inte dra varken för mycket eller för lite för att få upp den från vattnet efter en krasch.
För mig var det mycket lättare att åka åt vänster vilket jag tror beror på att jag åker med vänster fot först när jag åker bräda. Jag tror också att jag hade otroligt stor fördel av att ha varit skidlärare. Jag gick in med taktiken att så länge jag gör exakt var Mark säger då kommer jag att klara det. Det gick så pass långt att en av gångerna jag kommit upp är jag stensäker på att han skriker "dyk, dyk" varpå jag dyker med kiten och kraschar. Han simmar fram och frågar vad jag gjorde och jag svarade "men du sa ju att jag skulle dyka". Tydligen hade han stått och glädje ropat och hejat på mig. Efter det kickade mitt egna sunda förnuft in lite mer än vad det gjort innan.
Detta är utan tvekan min nya favoritsport. Det var så kul och jag kan bara föreställa mig vilken fantastisk känsla det måste vara när man faktiskt behärskar den och blir duktig på det.
Fina fina fina Boracay, vad jag saknar och gillar dig!
Så häftigt, :-))